Galenskap i Dublin: Eld, Drama och Irländsk Whiskey

År 1875 hade Dublin en blomstrande whiskeyindustri. En lagändring 1823 innebar att destillerier endast behövde betala skatt på sin whiskey när den såldes, istället för när den lades i fat. Detta öppnade marknaden för tullfria lager som skulle lagra fat åt destillerierna.

Lawrence Malone blev snabbt det största namnet inom denna industri och etablerade ett jättelikt lager i Liberties. Även om han skapade en industri i Dublin, skapade han också en tickande bomb. Det fanns nu en enorm mängd brandfarlig vätska i en jättestor byggnad, placerad bakom trånga stadsgator, utan något som liknade brandsäkerhet.

En brinnande flod av whiskey

Den 18 juni 1875 klockan åtta på kvällen exploderade tyvärr den bomben, när en brand bröt ut på Chamber Street i Liberties-kvarteret i Dublin. Brandens orsak förblir okänd, men den resulterade i en 10 meter hög låga som sköt upp genom taket på Malones Malt and Storehouse. Här förvarades omkring 5 000 fat whiskey med minimala säkerhetsåtgärder.

Till sist sprängdes faten med whiskey, och deras lättantändliga innehåll vällde, enligt en artikel i Irish Examiner den 21 juni 1875, "i bokstavliga strömmar ut från dörrar och fönster". Det översvämmade de smala, branta gatorna runt lagret och skapade en flod av brinnande whiskey.

Vissa faktorer gjorde branden särskilt förödande. Först och främst kunde whiskeyn sippra in under dörrar och genom sprickor i byggnader. Den var också outspädd, vilket gjorde den mycket starkare än den skulle vara vid buteljering.

Flammor, gratis whiskey och vilda djur

Galenskapen började tidigt, så snart det stod klart att det var whiskey som flöt nerför gatan. Synen måste ha varit ovanlig. Det var en blandning av whiskey, omogen sprit och förmodligen även lite brandy och vin. Folk hade inte sett denna typ av flammande blå vätska förut, likt lågorna på en tänd julpudding, men i en massiv skala. Enligt uppgift använde folk vad som helst som fanns tillgängligt så att de kunde utnyttja situationen och få gratis whiskey. De skopade upp whiskey från floden, och det faktum att whiskeyn var outspädd innebar att den var mycket starkare.

Förutom floden av brinnande whiskey som rann genom gatorna som lava, så brann också flera byggnader samt ett garveri. Samtidigt höll många människor då grisar för att komplettera familjens inkomst, och det fanns också ett stort antal stall i området, så när branden bröt ut fanns det djur överallt, hästar, grisar och hundar som sprang runt.

Irländarna framställdes hårt i utländska medier efter branden i Dublin. Illustration från L'Illustration, Journal Universel.

400 man för att tämja brand och kaos

När branden rapporterades anlände femton medlemmar av Dublins brandkår till lågorna inom tio minuter. Och när polisen anlände till platsen fick de snabbt en känsla av inte bara vad som hände, utan också vad som kunde hända, så de skickade bud efter massiva förstärkningar på 150 man.

Soldater – omkring 200 – kallades också in. De kunde hjälpa till att rädda värdesaker, men också att hantera pumparna så att brandmännen kunde använda slangarna, och kontrollera mängden, vilket blev allt viktigare. Några soldater anlände beväpnade och hotade med bajonettangrepp mot en grupp medborgare som attackerade dem när soldaterna försökte skydda 60 fat whiskey som hade räddats.

De första försöken att stoppa floden av brinnande whiskey var misslyckade. Eftersom branden redan var flytande skulle alkoholen helt enkelt ha flutit ovanpå om brandmännen hade släckt den med vatten.

Kapten James Robert Ingram från Dublins brandkår beordrade först sina män att riva upp vägen och sprida grus för att försöka dämma upp whiskeyn. Tyvärr sipprade den brinnande floden genom denna barriär och fortsatte att sprida sig.

Kapten Ingram fick en genial idé. Han insåg att han behövde något för att sakta ner brandens hastighet och absorbera whiskeyn – något organiskt. Han bestämde sig för att använda den heliga treenigheten av aska, garvämne och gödsel, eftersom det var vad som fanns tillgängligt. Det var ett fattigt område, så det fanns många garverier i närheten, och med det stora antalet djur i området var gödsel också lätt tillgängligt. Hundra år senare skulle de ha bekämpat branden med skum, som också är organiskt, så genom att använda vad som fanns tillgängligt var kapten Ingram hundra år före sin tid. Omkring klockan 4:00 nästa morgon var branden äntligen släckt.

Ödeläggelse, dödsfall och bisarra händelser

Även om brandkåren begränsade branden till Liberties, kunde den inte förhindra att branden orsakade betydande skada på egendomar. Hem och lägenheter förstördes samt flera kommersiella företag.

Det fanns också 13 dödsfall, men inte ett enda av dem orsakades av själva branden. De var alla relaterade till den galenskap som tog över, och man vet att minst fem av dem dog av alkoholförgiftning. Några av historierna är mycket sorgliga, men andra är samtidigt också bisarra, och visar tyvärr några mindre vackra sidor av den mänskliga naturen.

En historia handlar om en grupp sörjande som höll hedersvakt för en avliden person. De sörjande satte sig själva i fara för att rädda kroppen av den avlidne. Men de bar endast kroppen tillräckligt långt bort för att säkerställa att den avlidne inte brann, innan de alla sprang tillbaka för att hämta gratis whiskey.

Irländsk skam och katastrofens lärdom

Efter branden blev Dublin ett åtlöje, särskilt på grund av brittiska och amerikanska journalister som råkade befinna sig i staden vid den tidpunkten. Scenerna de såg var guld för dem. Det fanns ingen mening med att skriva om en stor brand i Dublin för amerikanska eller brittiska läsare, det fanns stora bränder överallt, men historien om irländare som sprang runt och skopade och drack whiskey direkt från vägen, samtidigt som gatorna stod i lågor, överdrevs av den brittiska och amerikanska pressen.

På grund av detta började den irländska pressen snabbt att tona ner händelsen. De blev gjorda till åtlöje och bekräftade alla stereotyper som fanns vid den tiden. Inom några dagar talade de irländska tidningarna därför om de stora laglydiga medborgarna. Även om man under själva natten nästan inte kunde röra sig för alla människor som försökte komma åt whiskeyn, ändrades historien plötsligt, och det var alla laglydiga medborgare som kom för att hjälpa till.

Whiskeybranden i Dublin ledde till en större acceptans av mer moderna brandsäkerhetsstandarder för Dublin och den irländska whiskeyindustrin. Före händelsen fanns det motstånd mot själva idén om en stadsomfattande brandkår. Folk ansåg att kostnaderna för tjänsten inte fördelades rättvist bland befolkningen. Men efter katastrofen var fördelarna med att ha tränade brandmän dock omöjliga att förneka. Förutom att visa folk vikten av Dublins brandkår, fick branden också whiskeydestillerierna att uppgradera sina säkerhetsåtgärder, inklusive inrättandet av deras egna brandenheter.